Fick svart på vitt idag att min låg- och mellanstadieskola kommer att läggas ner. Skolan har i hela mitt liv varit nedläggningshotad och rykten har länge cirkulerat om nedläggning. Nu verkar i alla fall beslutet vara taget och det känns såklart sorligt pågrund av alla minnen och känslor. Fast innerst inne tror jag ändå att det är rätt beslut. Antalet elever i årskurserna har inte gjort annat än minskat det senaste åren och det känns ohållbart att driva en skola med endast sju till fem elever i varje klass. I min klass var vi i alla fall tolv elever och blev tjugofyra när vi slogs ihop med klassen över.

Förstår föräldrar och elever som känner oro över att byta skola, men jag tror det mesta kommer bli bra i slutändan. Förändringar är alltid lite läskiga men ibland kan de faktiskt behövas. Känner själv en klump i magen då en del av min barndom inte längre kommer finnas kvar mer än i minnet. Frågan är vad som kommer hända med skolan. Kommer det bli bostäder eller kanske en koloni? Den ligger ju så fint där mitt ute i skogen vid den lilla sjön. Med kor och hästar betandes på ängarna. Må låta idylliskt, men det var en underbar plats att växa upp på. Även om inte ens den var befriad från mobbning och utanförskap. Kram <3

Min hjärna går verkligen på högvarv just nu. Jag är dömd till att ha en hjärna som vill analysera allting hela tiden. Hur jag uppfattas av folk, hur jag ska nå mina mål, och vilka hinder som kan finnas längst vägen. Ibland blir dessa tankar bara för mycket och jag tappar tilltron till mig själv. Jag skulle egentligen inte säga att jag har dåligt självförtroende, men i perioder kan det svikta. Jag vet vad jag vill och att jag vet att jag klarar detta, i alla fall vet jag det innerst inne. Det är allt det yttre som får mig att tveka. Kraven på att man ska vara hypersocial, kunna nätverka, resa och uppleva mycket för att bli världsvan. Det med världsvan upptar en stor del av mina tankar just nu. Min värld sträcker sig inte längre än till Tyskland och jag funderar över hur jag ska kunna uppleva mer. Utan pengar och utan vetskapen om hur man gör kan det va svårt... Hur checkar man in på en flygplats? Hur beter man sig på ett hotell? Vilket resmål ska man välja? Vilka faror finns det med att ge sig ut att resa?

Läser igenom de sista meningarna och inser vilket jävla kontrollbehov och risktänkande jag har. Ständigt denna oro, var kommer den egentligen ifrån? Är det min trygga uppväxt som gjort att jag blivit som jag blivit? Är jag sjuk i huvudet? Eller är det bara helt normalt att oroa sig för allting som man inte har full koll på? Ser i alla fall att detta är något jag måste ta tag i om jag vill komma dit jag vill. Frågan är bara var man börjar? Ska jag prata med någon? Ge mig ut och resa? Eller gå en kurs för att bli mer social? Vad finns det egentligen för hjälp att få? Antagligen ingen om jag inte kommer ifrån min rädsla att söka hjälp. Vill inte känna mig missförstådd eller att jag upptar någons tid i onödan. Vill inte gråta eller känna mig sårbar... Vill bara veta vad jag ska göra med mitt liv innan all drivkraft runnit ur mig. Kram<3