Hej igen bloggen! 

Nu är jag här igen. Tio år har snart gått sedan jag skrev mitt förra inlägg. Jag skrev då om hur ensam och vilsen jag kände mig. Jag önskar jag kunde skriva att jag idag har hittat rätt, att jag vet vart jag är på väg och vad jag vill, men tyvärr är livet inte så enkelt. Jag vet fortfarande inte.

Under dessa tio år har jag tagit examen som hälsopedagog, men inte lyckats få något jobb. Istället hamnade jag i vården. Jag läste till undersköterska och jobbade först i hemtjänsten och nu på boende. Träffade en kille som jag aldrig trodde skulle lämna mig, men gissa vad som hände efter fyra år tillsammans. Efter det har jag under de senaste fem åren levt ensam. Försökt lära mig att leva med mig själv, vilket inte alltid är så lätt.

 

Känslan av att vara annorlunda, bortvald. Minnen från barndomen kommer ibland och förstärker dessa känslor. Hon som ingen ville dansa med... hon som ingen fråga chans på. Hon som de skrattade åt och kallade fula saker. 

Jag försöker slå ifrån mig detta. Tänka att jag är här och nu och att jag har det rätt bra. Att allt handlar om det där förbannade mindsetet. Att ändra sina negativa tankar till något positivt. Men när ensamheten och ångesten kommer är det nästan omöjligt att känna att man duger som man är. Jag kan bara fortsätta jobba på det. Hoppas att någon gång få känna att jag passar in, och kanske träffa någon som jag känner att det är värt risken att släppa in. 

 

Kramar (kramiz) Marlene 

 

 

 

Känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen just nu. Efter ett par underbara månader vänds livet åter upp o ner och man får känna att det inte alltid är en dans på rosor. Varför ska det vara så svårt och göra så ont? Kan man inte bara få vara lycklig? Vill stanna i tiden som varit och inte inleda något nytt jävla år. Nyår känns så jäkla meningslöst. Vill bara blunda och slippa alla svåra val och tråkigheter. Ett år äldre. Mer ansvar och mer press. Jag orkar inte! Måste det verkligen vara såhär att vara vuxen? I så fall vill jag inte. I alla fall inte så ensam som jag känner mig just nu. 

 

Idag är ingen bra dag. Känner mig orolig och rastlös. Funderar på framtiden och vad jag vill med mitt liv, men tankarna glider bara isär. Vill så mycket men tvivlar på om jag verkligen skulle må bra av att nå dit. Är mina drömmar ens realistiska eller lever jag bara på min fantasi? Tryggheten betyder så mycket för mig och jag vet inte om jag borde slita mig ifrån den eller behålla den? Just nu känns det som jag hela tiden befinner mig påväg mot någonting ovisst. Jag sitter och pluggar det mesta av min vakna tid för att ta mig dit. Dit som jag inte ens har en aning om vad som väntar. Skulle vilja leva mer här och nu men kan inte se hur det skulle gå till. Försöker vara social och ha roligt men hela tiden är det något som hämmar mig,och jag känner bara stundtals att jag kommer andra människor nära. Jag är inte som alla andra, och många menar att man inte ska försöka förändras utan vara den man är. På sätt o vis vill jag vara den jag är, men jag vill inte leva som jag lever idag. Kanske känner alla andra också så ibland...kanske har de inte så roliga liv som de försöker få det att framstå som. Jag vet inte men jag vet i alla fall att jag vill vara ärlig här på bloggen och även skriva om mina känslor dagar som denna. Jag har det långt ifrån sämst i världen, men det finns ändå saker i mitt liv som tynger. Studentliv är inte alltid så kul som det låter. Kram

 

 

 

 

 

 

Shoppat två supersnygga vita lyktor idag. Kan knappt vänta tills jag får komma tillbaka till Halmstad och sätta dem i mitt fönster. Kommer bli så otroligt vackert matchat med mina gröna hemtrevnad växter i vita krukor! Bildbevis kommer snarast möjligt för er som har svårt att se detta i huvudet. Denna höst kommer bli sååå mysig!:) Kramis

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Känns lite sorgligt förstås, men jag kan inte annat än känna mig nöjd med sommaren som gått. Mycket sol, lite åska, mycket fotande och lagom mycket jobb. Får ändå medge att hösten känns lite skrämmande... Hoppas att det blir lite depp och massa mys! Ska ju i alla fall bli spännande att läsa media en termin. Äntligen kommer jag få svar på om det går att koppla hälsopedagogrollen med media. Skulle va en dröm om man någon gång i framtiden fick arbete med båda! Kramar

Genom att framställa våra liv som perfekta ökar vi pressen på varandra och mår skit bakom våra påklistrade leenden. Vi skryter om hur hälsosamma vi är men kränger skit när ingen ser. Vi tränar så vi mår dåligt men hävdar att träningen får oss att må bra. Vi lägger upp festbilder på facebook tillsammans med människor vi knappt känner. Gråter sedan i vår ensamhet då vi inser att vi inte har någon att ringa. Vi vågar inte visa några andra känslor än de glada och positiva. Frågan är hur man ska kunna se på människor att de är ledsen fast de ler? Hur ska man hjälpa dem att må bättre när de hela tiden hävdar att allt är perfekt? Kram

 

Förra veckan lärde jag mig att en och samma människa kan innehålla så väldigt många sidor. Det är alldeles för ofta som vi är snabb med att döma personer och tror att vi vet allting om dem. Därför kan det vara skönt att ibland se att det faktiskt finns så väldigt mycket mer hos en människa än vad man kanske själv är medveten om. Dessa tankar började gro i mitt huvud då jag och min bror var i Helsingborg och såg Sean Banan, och jag i hans uppträdande tycktes se människan bakom rumpan, om man nu väljer att uttrycka sig så;) Från att ha tyckt att Bananen var i fjantigaste laget, blev jag berörd av hans berättelse om hur han blivit mobbad som barn. Jag skrattade åt hans skämt om mammor och pappor, Ulrik Munther och Justin Bieber, samtidigt som jag insåg att han måste vara en väldigt skön person privat. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men han kändes faktiskt välidigt jordnära. Precis som den vän som jag träffade i slutet av veckan. Som kontrollfreak är det sällan man blir så fördjupad i ett samtal att man helt glömmer tid och rum, men du fick mig att göra just detta. En mer fantastisk människa än dig är nog svår attt hitta och jag är glad att ha dig i min närhet även om vi inte ses så ofta! Läser du detta så hoppas jag och tror att du känner igen dig och förstår att det är dig jag menar! Kramar