Hej igen bloggen! 

Nu är jag här igen. Tio år har snart gått sedan jag skrev mitt förra inlägg. Jag skrev då om hur ensam och vilsen jag kände mig. Jag önskar jag kunde skriva att jag idag har hittat rätt, att jag vet vart jag är på väg och vad jag vill, men tyvärr är livet inte så enkelt. Jag vet fortfarande inte.

Under dessa tio år har jag tagit examen som hälsopedagog, men inte lyckats få något jobb. Istället hamnade jag i vården. Jag läste till undersköterska och jobbade först i hemtjänsten och nu på boende. Träffade en kille som jag aldrig trodde skulle lämna mig, men gissa vad som hände efter fyra år tillsammans. Efter det har jag under de senaste fem åren levt ensam. Försökt lära mig att leva med mig själv, vilket inte alltid är så lätt.

 

Känslan av att vara annorlunda, bortvald. Minnen från barndomen kommer ibland och förstärker dessa känslor. Hon som ingen ville dansa med... hon som ingen fråga chans på. Hon som de skrattade åt och kallade fula saker. 

Jag försöker slå ifrån mig detta. Tänka att jag är här och nu och att jag har det rätt bra. Att allt handlar om det där förbannade mindsetet. Att ändra sina negativa tankar till något positivt. Men när ensamheten och ångesten kommer är det nästan omöjligt att känna att man duger som man är. Jag kan bara fortsätta jobba på det. Hoppas att någon gång få känna att jag passar in, och kanske träffa någon som jag känner att det är värt risken att släppa in. 

 

Kramar (kramiz) Marlene