Genom att framställa våra liv som perfekta ökar vi pressen på varandra och mår skit bakom våra påklistrade leenden. Vi skryter om hur hälsosamma vi är men kränger skit när ingen ser. Vi tränar så vi mår dåligt men hävdar att träningen får oss att må bra. Vi lägger upp festbilder på facebook tillsammans med människor vi knappt känner. Gråter sedan i vår ensamhet då vi inser att vi inte har någon att ringa. Vi vågar inte visa några andra känslor än de glada och positiva. Frågan är hur man ska kunna se på människor att de är ledsen fast de ler? Hur ska man hjälpa dem att må bättre när de hela tiden hävdar att allt är perfekt? Kram