Jag är störd. Jag erkänner det. Jag tror att allting hänger på håret. Att folk behandlar mig på ett visst sätt beroende på vilken frisyr jag har. Jag vet att det är sjukt, men jag är så jävla innesnöad på detta. Därför ska jag imorgon hjälpa mig själv att försöka förstå att det faktiskt inte är så. Jag ska helt enkelt låta lockarna fall. Inse att jag är samma person oavsett vilken frisyr jag har. 

Kan erkänna att jag är livrädd över mitt lilla expriment. Det låter kanske inte som något stort för dig som läser detta, men jag lovar dig att för mig är det något enormt. Tänk dig in i hur jag tänker. Tänk att du klipper av ditt långa hår som du har sparat i typ tre/fyra år. Du vet att det kommer ta minst lika lång tid för det att växa ut igen. Du tänker att alla människor kommer undvika dig om de tycker att din nya frisyr ser förjävlig ut. Ingen kommer vilja prata med dig, eller ens om dig. Tänk dig in i denna situation och känn min panik. Känn också min desperation av förnyelse. Att vilja våga är större än att våga. Du spelar tuff i hopp om att övervinna dina rädslor. 

Kanske tycker du att jag är knäpp, men det är just såhär jag funkar. Jag spelar ofta tuffare än vad jag är, just bara för att våga. Det kan handla om en så simpel sak som att klippa håret, eller rentav att ringa ett samtal, eller hålla ett tal. När jag är modig är jag helt enkelt någon annan. Sorgligt men sant.... ♥