Det verkar inte som man som 20 åring har rätt att vara trött. Inte sällan möter jag vuxna människor som fnyser eller himlar med ögonen om jag skulle råka yttra mig om det. Att jag sover dåligt och stressar mycket verkar ingen tro på och jag får ofta höra att jag har det bra som bara har två till tre föreläsningar i veckan. Att jag sedan lägger minst den dubbela tiden hemma på att läsa böcker och skriva rapporter, finns det ingen förståelse för. Att jag varje lov har så kallade "skrivarveckor", där jag ständigt måste planera och tänka på uppgifter som jag ska göra finns inte heller.

 

Hela hösten har jag lagt ner min själ i att hitta en praktikplats, samtidigt som jag stressat för att hitta en ledare att intervjua och observera. Nu har jag "jullov" och ägnar de mesta av dagarna åt att läsa och skriva ihop mitt arbete, samtidigt som jag försöker få gjort några reportage till Magasinet, vilket jag har svårt för i vanliga fall. Jag hjälper även till mycket hemma med tvätt, mat och städ, då jag inte vill vara en sån som bara åker hem till föräldrarna och får allting serverat. Jag kanske låter gnällig, och jag menar inte på något sätt att jag har det värre än någon annan. Jag ber bara om en viss förståelse att inte bli sedd som en bortskämd unge, vilket jag verkligen inte är! Jag har rätt att va trött, så döm mig inte innan du vet allt! Kram