Om några timmar landar Christoffer i Köpenhamn... Känns konstigt när man tänker tillbaka. Tiden han varit borta känns båda lång och kort. Minns när tåget åkte iväg och hans pappa sa till mig att tiden skulle gå fort. De första veckorna kändes som år, men nu i efterhand var det kanske inte så lång tid ändå.

Borde vara glad pågrund av detta, men just nu känner jag mig bara deppig. Det beror såklart inte på att han är påväg, utan mer på vad denna dag haft att ge. Var och hälsade på en vän som för tillfället är inlagd på sjukhus. Avskyr verkligen sjukhusmiljöer, men kände ändå att jag ville se med egna ögon hur illa det var. Nu önskar jag mer än något annat att denna person snabbt blir frisk och slipper ha ont.

Blev lite ledsen när jag gick in på facebook också och såg att någon hade skrivit på sin status att man ska ta hand om sina nära och kära eftersom de så snabbt kan försvinna. Har själv blivit "bortvald" av några nära släktingar och det känns inte så kul. Skulle önska att vår relation var annorlunda, men eftersom jag inte verkar ha särskilt mycket att säga till om, så får jag väl helt enkelt välja att se det som deras förlust.

Att tre personer i min klass i dagarna meddelat att de ska sluta i klassen är såklart också mycket tråkigt. Samtidigt skapar det en hel tvivel både hos mig själv och mina övriga klasskompisar. Alla ställer vi oss frågan "om vi valt rätt?". Själv är jag inte helt säker, men jag tycker i alla fall stundtals att hälsopedagogik är ett väldigt roligt ämne. Det som skrämmer mig är att gå tre år och sedan känna att man "valde fel". Men som sagt, den dagen den sorgen. Nu kan jag bara följa mitt hjärta och göra det jag tror på. Hoppas du också gör det kära läsare! Godnatt! Kram ♥