Jag är ingen ûbersocial människa, men ibland känner jag mig ändå ensam. Antagligen har jag mig själv att skylla för det. För hade jag varit lite mer social hade jag antagligen haft fler som ville umgås med mig. Problemet är bara att jag inte orkar anstränga mig så mycket. Jag orkar inte vara glad jämt, prata med alla, och festa varje helg. Ibland känner jag bara för att vara ensam eller sitta och kolla på "så ska det låta" en fredagkväll. Är rädd att jag kommer ångra detta sjukt mycket när jag blir gammal, men samtidigt är det sådan jag är. Kan inte helt säga att jag vill vara sådan, men är rädd för reaktionerna som skulle komma om jag skulle förändra mig. Skulle jag bli ûbersocial skulle jag se lika töntig ut som en Ullared-Morgan som försöker spela tuff. Det skulle helt enkelt inte passa mig. Jag är tyvärr dömd att vara så här. Det vill säga så länge ingen kommer på att man kan göra kirurgiska ingrepp för att ändra personligheten hos folk (typ som könsbyten). Synd bara att samhället ska vara uppbyggt så att de ûbersociala syns, medan vi andra, mindre sociala, och kanske aningen blyga, försvinner i tomma intet. Kram