Var idag med om min första opponering någonsin, vilken jag redan i förskott hade förutsett skulle bli ett fiasko. Ja, jag vet jag är väldigt optimistiskt lagd... Nej, men grejen är att jag vet att hur förberedd jag än är för sådana saker, så sabbar jag det alltid pågrund av min nervositet. Jag blir i vanliga fall torr i munnen, får blackout, och känner bara hur alla stirrar på mig. Har insett och accepterat att jag är en blyg tjej i vissa lägen, men då jag försöker jobba med det, känns en sådan redovisning alltid som ett stort fiasko. Därför är det otroligt skönt att idag, för första gången i mitt liv verkligen känna att det gick bra. Jag var närvarande, jag sa det jag tänkte, och jag minns nu i efterhand inte ett skvatt av vad jag sa, vilket enligt mig är en stor framgång. I vanliga fall skulle mitt huvud ha ältat alltihop om och om igen, tills jag kände att jag inte va värd någonting. Jag vet egentligen inte varför det gick bra just idag, men jag skulle tro att det beror mycket på att jag har lyckan att omge mig av människor som faktiskt tycker att jag är bra. Efter vår opponering kom en tjej fram till mig och sa: Gud va du va bra Marlene! Sånt värmer verkligen oerhört mycket mer än kommentarer som: Du såg lite blyg ut! Därför är jag väldigt tacksam för det stödet och jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska kunna vara den jag vill vara. En oblyg tjej som faktiskt kan visa sina kunskaper och humor utan att klandra sig själv efteråt. Kram