Trots att jag längtat efter att komma hem till Halmstad igen, hann jag knappt innanför dörren innan ensamheten börja komma krypande. Försöker tänka positivt att det är skönt att vara ensam, men känner bara ångest över att inte ha någon att ta hand om. Visst har jag Findus men inte är han särskilt svårskött. Han kräver bara ren låda och lite mat och vatten för att kunna kurra ihop sig och tycka att allt är underbart. Önskar ibland att man var en katt så att man lugnt kunde lägga sig ner och bara koppla av. Nu ger det mig bara dåligt samvete. Vill tvätta fast tvätten är ren, dammsuga fast det inte finns något damm. Känner mig bara rastlös och dum. Att laga mat till sig själv känns meningslöst (får bli youghurt istället), och att plugga eller träna känns på något sätt egoistiskt. Vad vinner andra människor på att jag gör det? Att jag blir smart och snygg bidrar ju bara till normer som får andra människor att må dåligt över att de inte är lika perfekta som jag.

 

Känner att jag svävar ut lite nu och att jag tenderar att bli mer och mer negativ/deppig. Var ju inte alls så här jag planerat att skriva mina inlägg i år. Skulle ju vara positiv och klämcheck med massor av humor, som fick mina läsare att tycka att jag var en helt fantastisk människa. Nu framstår jag istället som..  som... usch jag vill inte ens tänka på det.Synd bara att det ska va så attans skönt att skriva av sig alla tankarna här på bloggen. Borde kanske skaffa en riktig dagbok istället så jag kunde skriva vad jag ville utan att folk uppfattade mig negativt... Fast visserligen har jag ju bestämt mig för att inte bry mig så mycket om vad folk tänker om mig. För tänk liksom om mina tankar är helt fel och jag tror att någon som älskar mig hatar mig och så vidare... Då skulle det ju bli jättekonstigt, så i så fall är det ju mycket bättre att tänka att alla älskar mig:) Ett positivt avslut på mitt ordbajsande denna kväll haha;) Många kramar till er!